”Det är alltså här.”


Och där var dina hundar, jordade
i trygghet, ben vitare

där de skavde

(men de går över vägen, drar i
de skinnflådda, du drar
mig skinnflådd)


”Jag skulle bara dräpa dig
för att du inte var rätt,
men jag skulle inte sluta
älska dig”

(och hon betalar vetet,
hon betalar säden i år,

hon gräver djupt i år)


Om dagen ställer de hästarna här,
om natten pater peccavi och köttet
för dig, rosen

och jag knoppas, varje floddal

till brädden

(och där var dina hundar)


”Chez horisonten, du och jag i ringdans,
en attrapp för att stjäla

din sista förhoppning”


(i vinet i vattnet, har jag gått

dina linjer)


”Du ska fortfarande klyvas,
ådrorna inom dig

täckt och döpt,

Erövraren”

Med mina lemmar i ditt skruvstäd,
i Ramstalund och kvinnors åkrar

har jag grävt åt dig


(uppe i uggletornet binder jag
mina kransar,

ser till dina ben ser till horisonten

vårdar

vad du lämnade)


”I förväntan inför det stora muskedundret –”

som polerades, som trycktes
av i mig

i mina gårdar och klogömmor,
där mina tänder slutat växa

och allt låg öppet:

”Jag är bara en förbipasserande,
men jag har förlåtit alla

som inte kände”


(hon gräver djupt i år,

skaver tänder skaver lemmar:

det är alltså här)


Om dagen ställer de hästarna här,
om natten pater peccavi och köttet

som äts levande;

”Scar jag trodde att du var en människa,

växte upp röd andades,

Scar jag trodde att du andades”


(i förväntan inför det stora muskedundret
som tryckte mig så djupt)

Och hon knoppas, varje hjärta
som bankar

(har aldrig växt upp intill mig)


Och hon ställer hästarna här,
pater peccavi och köttet i din hand,

hon ställer hästarna
där hundarna andas

hon ställer hästarna
där en är du

(i vinet i vattnet, har jag gått

dina linjer)


Men där bygger hon nya ben,
och säger

”i fortsättningen är ingenting gratis
eller ens särskilt angeläget”

och benen är rena, rena där

de skavde


(stjälkarna som bryts, evigheten


och din stavning)