På en stängd dementiavdelning
dörrarna håller sig stängda,
människan är bakom lås och bom,
hen har inte mera sin egen vilja,
hen är inte länge en bråkstake!
Är hen i fängelse, i skyddhäkte, straffad?
En etta, ett eget rum,
ett bord, en stol, en säng,
fotona om sina barn på hyllan.
Nya testament, varför?
Hen läser, tittar eller lyssnar på ej mera.
I ett rumhörn en blöjlåda, i blöjålder (?),
nej men ingen förmåga att hålla tätt.
Ett klädskåp.
Det är allt, den sista jordiska egendomen.
I kansliet smycken och sista slantar.

Numera om kräfta eller olycka inte
leder oss förtida till dödsrike
lever vi länge även så länge
att vi blir gaggiga och lider av demens,
Alzheimer anfaller.
Puckelrygg, klumpighet, blindhet, dövhet…….
många får leva med ett av dessa handikapp,
får uppleva livets mörka sidor.
En sak är säker en dag lämnar vi livet,
räcker endast
att vi ännu väntar vår tur.
Välkommen lunginflammation!
Är allt detta det goda livskvalitet
vi tog fel att tro på att vi upplever
under vårt livs kvällsstunder?

© Heikki Hellman 2014-08-11