Dessa färger leker på min hornhinna. Ändå har jag den abstrakta vetskapen om objektens flyktighet - min uppfattnings subjektiva natur. Den flyter genom min perception och skapar mönster. I beröringen finner jag trygghet och mina idéer stagneras. Frivilligt bekräftar jag det faktum att jag lever i en värld som lever utifrån regler jag kan observera, möjligtvis definiera, men aldrig determinera. Den mänskliga förståelseapparaten kan avläsas och manipuleras. Men min spegelbild förblir ett mysterium. Hur kan min subjektiva upplevelse plötsligt innefatta sig själv? Var sitter detta jag? Instinktivt söker jag blickar och försöker urskilja denna världsvilja. Motivationen till liv som driver individer framåt; till kreativa handlingar; till utveckling. Ändå existerar tiden som vi upplever den, som vi känner den, endast som en funktion hos oss. Vi strukturerar våra färger, våra objekt och våra upplevelser. Hela tiden medvetna om det filter av känslor och tankar, genom vilket vi sorterar våra intryck och interagerar med vår omgivning. Våra kroppar - den transcenderande faktor som gör att vi kan existera både intern och externt. Extensionen av våra medvetanden genom vilken vi upplever de världsliga sensationerna; men också avgränsningen från vad vi uppfattar som vårt personliga inflytande på världen. De externa krafterna är bortom vår kontroll. Och så blir vi ledda att tro att våra kroppar styrs internt - att handen som rör vinglaset och för det till min mun endast är extensionen av min vilja. Min subjektivitet fångas inte på bild. Den fastnar inte på ett utdrag av tid och rum och existerar inte i språkliga termer och satser. Hur kan vi avbilda något som i sig inte är något objekt utan den grundläggande förutsättningen för att bilderna ska kunna uppstå? Hur kan detta jag vara något annat än den lena känslan av vinden mot huden eller trägolvets fasta och betryggande fundament under nakna fötter? De konturer vi inte bryr oss om att närmare urskilja är också detaljrika och vi upplever inte mer desto snabbare vi rör oss genom rummet. Vi lever inte mer desto fler ord vi finner för att uttrycka det vi ser och hör och vi är inte mer närvarande för att vi har ett mer komplext filter.