Tidig morgon
klockan är 04.13
kan inte sova
ångesten väller över mig
som en tjock och kletig massa

kväver mig sakta men säkert
paniken kommer krypandes
längs med ryggraden
som stora svarta spindlar
ludna och äckliga...

vem försöker jag lura?
jag visar ett leende ansikte utåt
men min själ är svart och ihålig
jag, den alltid glada med en dräpande
replik på min tunga

jag håller på att förgås
sakta, sakta dör jag inombords
för att jag ständigt i mitt oförnuft
ger ut av mig själv till alla andra
och glömmer bort mig själv...

men varför lär du dig aldrig,
kanske du undrar...
och jag blir bara tyst och säger inget
för jag vet inte svaret
kanske får jag aldrig veta...