Den som har fastnat i en rävsax någon gång
lär sig att låta bli att tala
sedan något blivit felklippt, avklippt, bortklippt.

Man behöver inte svälja beten.
Det är inte svårare än så.

Man ser åteln
blinka grönt
och .... inte mer än så...

man ser sig runtom i världen... och man vet...
retoriska rävsaxar öppnar sina gap,
för att låta
möjliga argumentationsfel
slå igen.


En rävsax,
behöver sannerligen
falla platt till marken
åla sig fram och säga förlåt
få ett nytt hjärta, byta tänder och få nya
perfekta ben.


Förlåtelse har hög klack
rak rygg och fri sikt.

Rävsaxar
sliter egna tänder
mest. Sliter någon annan ut ur kontext
men sig själv
ut ur andra sammanhang.

Vad är meningen med det?
Kan rävsaxar förstå varför
dom håller på så där?