Hon behöver inte skära sig 
för att få utlopp av känsla 
det räcker med igentäppta ådror 
av stelnat blod och 
kroppens egna vomerande 
vänder hjärtat emot Det 
den håller levande 

stjälp henne över köksbord 
likt det stillastående vattnet 
i vasen med förtorkad ros 
som dog någon gång 
ur bortglömd tid 

ge henne liv åter 
att känna vätan av tårar 
och inte som nu 
stelnande kristaller 
på kinder ärrar själ och 
förminskar det som försvunnit 
likt den gryende soluppgången 

vem kan hålla hand i mylla 
och andas för henne 
vem kan vända henne ut 
och inom Sig