det mullrar under mina fötter
allt jag hade velat säga
är redan förbi
och en ny kula formar sig i strupen
när jag försöker ursäkta min existens
genom tystnad

det är underligt hur jag i vissa
människors sällskap
känner mig mer som ett irriterande bottenskrap,
som tuggummiliknande skaver hål på deras frid
en utlöst larmknapp med tinituskapacitet.


och när kommer dagen jag ska
berika världen, måla allt i färger,
bli ett sammanhang
och en del därav
skapa historia, inte bara för mig själv
utan även delta i andras
historia.

bli en sådan som andra tar som exempel
bli någon att räkna med
och inte att räkna bort.


världen, när ska vi börja umgås, du och jag?