när de låg på rygg
benen i vädret
det finns ingen tid för eftertanke nu
den var redan då
hur vi slutar tänka efter
ju mer vi lever
och allt vi inte borde
ha gjort, gjorde vi för att
det var ofarligt då
en gång, kanske flera.

ju oftare vi testar
desto mindre farligt blir det farliga.





det var innan utslagheten
en hel ekonomi bakbunden
det var efter att vi röstat för oss
men inte för andra.
den dagen vi inte trodde att vi skulle
bli dem.

vi är ju volvo, vi är villa, vi är arbetstagare,
finsöndagsmiddagar.
vi är inte cancersjuka, fas 3ade, inte ens rökare,
alkoholister, vi är familjer. vi vill leva fotbollsmatch
på söndagar, släktträff varje onsdag
till dess att allt runtom oss dör
ut, till ensamheten.
då ska allt redan ha blivit bättre.


och det vi gör idag kommer att visa sig i morgon,
inte i eftermiddag, inte nu.
vi formar själv framtider, vi klagar och stönar
vi behöver inte ens sjukvård för våra samlagsbesvär,
vi föder våra barn i hemmet.

vi tittar ut, suckar över regn, vänder kappor mot tiggare
men säger inte ett ord om integration. migration.
så att en hel värld av olämpliga får föra vår talan.
för det är så lätt att bara rösta spontant.
det är lätt att slippa ansvar för samhället, vara en medborgare men
ändå så långt ifrån ansvarstagande som möjligt.
vi är redan familjefäder, mödrar, storasyskon



räcker det inte så?