Linn blev bjuden på festen, men kom inte,
trots att det nästan var en order.
Hon hade annat för sig än att förlusta sig,
tänkte Lukas, som också var inbjuden,
men inte utan huvudbry.
Häromdagen läste han Esters bok
och undrar hur hon mår.
"Om jag funnit nåd för konungens ögon
och det täckes konungen att bevilja min bön
och uppfylla min begäran."
I Adar på trettonde dagen i tolfte månaden
skall vårt svärd falla. (böneutrop om att hon ska gå på festen
för att berätta)
Att se Haman och hans rätta ansikte
och vad han gör mot judarna.
Deras ödeslott har nu blivit överfall
och andra onda anslag förvisso utan tillhygge.
Men han är ju fastbunden i kyrkklockan.
I hennes lundastad var det många som levde livet
i sus och dus, men hon hade andra planer för sig själv.
Då är det inte hennes värdighet hon talar om
utan hennes livsmening.
När liljan står på bordet börjar bladen vissna
på ett sekteristiskt sätt.
Hon är judinna, men lever inte i enlighet med
det folkets traditioner även om hon har en tro.
Inte på en Gud däremot på sig själv.
På det viset är hon en udda personlighet
utan någon direkt vilja till någon religiös tillhörighet.
Hon framför krigets budskap, men vill ha
skönhet och lycka, som för henne är ekvivalent
med lugn och ro eller arbetsro och livskvalitet.
Hon joggar runt sjön och tvagar sig sedan i
det rena sjövattnet och kommer då att tänka på
pur som i purimsdagarna.
Jungfrudagarna har hon genomlevt.
Och paradisisk kärlek väntar henne.
Hon önskar, att Lukas vore där, som skulle
kunna borsta henne så skönt på ryggen.