Din närhet skulle vara fin men ömsesidigheten ännu finare
ett sting av fred och sving med trygghet.

Omvärlden skummar över kanten och vi får nog
både av skummet och oss själva, då vi sällan överger
- du eller meningen...även om den kan tyckas lika avlägsen
som ett telefonsamtal från Gud.

Till slut hör vi varandra och sitter tillsammans i Noahs ark
som räddar oss från allt vanvett.
Om taket till våra hus störtar in av naturkatastrofer,
då vill jag inte såras i striden och så mycket farligare
det ändå vore att avstå lite och helt.

Så mänskligt att vilja ha någon nära i sitt liv,
men ändå klara sig själv, och det gör vi mycket mer
än vad vi tror när vi väl gått halvvägs.

Jag klarar mig själv och har långt att gå.
Jag tänker på dramatiken - Du...
Ett drama vilar och Edith.
Tonerna skymtar sällan fram däremot orden.

Framåt marsch
jag undrar om jag varit inom det militära,
ja,jag vet vad som är rätt och fel.
En skyddsvakt vaktar ihärdigt och med hård blick
runt min täppa och nog skulle alla behöva en vaktel.
Inte en jäkel skulle våga ge sig på en annan.
Solen går ned i snöflingornas virvelfall
ljuset bryts mot kölden
i omsvärmande budskap
i en scen men inte på estraden
utan som ett inre kall.