Det som skrämmer mig mest är att du verkar ha så enkelt att säga hejdå, att säga godnatt, att sova.

Du säger alla de mest fantastiska sakerna till mig, att du är så betagen av mig, att du aldrig ha mött någon som får dig att bete dig såhär. Att allting med dig som är så perfekt, kommer naturligt just för att jag är jag.

Och ändå har du så lätt att sova.

Jag ligger vaken och vrider mig, trots att jag är trött. Väntar på att du ska skriva godnatt för att jag inte kan sluta skriva. För att jag förväntar mig att du ska sluta svara, eller försvinna. För allt bra försvinner.

Du kysser ingen annan trots att du reser genom Europa, provar nya saker, åker båt med vackra tjejer. Ändå återkommer du till mig varenda dag och räknar ner dagarna då vi kan ses.

Jag tar ledigt från jobbet, och bokar biljetter till främmande länder bara för att få några extra dagar med dig.

Det känns som att vara sjutton och nykär igen, men jag är så rädd just för att du inte har svårt att sova medan jag inte kan sova alls.

Kanske är jag bara mycket trasigare än dig...