Vinden drar kallt från kanalen
Trots de korta tallarna som skymmer min sikt mot vattnet
Och i de grå betongbyggnaderna
Står industriarbetarna och bygger luftslott av krossade drömmar

Ovetandes om min existens...

Det skulle vara så lätt att bara ta ett språng
Och sjunka ner i det bekymmerslösa vattnet
Och låta det dra mig nedåt, utåt, utåt
Mot havet...

Men ändå sitter jag kvar
Låter sekunderna släpa sig framåt
Och låtsas vara självmordsbenägen

Nej, jag är inte rädd för döden
Och ja, jag hatar livet
Från djupet av mitt bottenlösa hjärta
Så varför lever jag?

Ifrågasättandet...

Jag sitter här i draget från kanalens fuktiga luft
Bredvid industriernas skyltar, stolta fasader över ruttnande innandömen
Studerandes gräsets saktmodiga fladdrande i vinden
Hör jag Lifelover dystert mumla i mina lurar;

"Vem behöver säga att "Jag mår bra", när ändå ytan är det viktiga?"

Jag hatar den här staden...