solnedgången avslutas i mellangärdet
vissa nätter är jag så rädd
för att inte överleva
att jag funderar på att själv avsluta

jag känner mig inte längre
som en skugga av insidan
mer som parantesen
efter att skoavtrycken tryckts bort,
trasat sönder och antagit nya former.

och
det är hypokondriskt att andas
vara fullständigt vid liv och ändå
så långt ifrån en tillvaro som människa
när ångesten bildar svarta streck på ryggen av persiennerna ut mot framtiden
och faktan aldrig kommer att bli klarlagd.
hur skör vår tid ändå
är.