Världen snurrar runt mig, som en manisk karusell av meningslöshet
De springer förbi mig, på väg mot sina viktiga individuella meningslösa sysslor
Levandes sina patetiska liv

Jag är ett spöke bland människor
Jag är osynlig, något som alltid finns där men ingen låtsas om
Utom möjligen när de råkar se mig och i panik flyr in i sig själva

Jag flyter runt bland grå betong och svart asfalt
Solen gassar men jag fryser likförbannat
Den sura lukten av förortspundarnas spyor slår som knytnävar emot mig

Om ni ändå bara kunde förstå min frustration
När jag sitter fastkejdad, nickar och ler
Fastän jag bara avgrundsvråla och springa utav helvete

När jag sitter på nålar, när blodet krälar som maskar i mina ådror
När jag bombarderas av så många tankar
Att jag måste stänga ner hela systemet bara för att orka

En blodröd sol stiger och jag hulkar ur mig resterna av kvällens fylla
Den fuktiga septemberluften river mig i ansiktet
Och blod rinner ur mina ögon

Hur jag än flyr är det likadant överallt
Och hur många rakblad jag än försöker svälja kommer jag ingen vart
Och jag vet redan med mig att min ensamhet är nedärvd

Uppgivet låter jag melankolin skölja över mig
Likt ett iskallt grått decemberhav
Och bistert ser jag ilskan kräla ut genom fönstret…

Och hela tiden tuggar Wumpscuts ord runt i mitt huvud;

”At the end of time
Remember one thing
When the bells have chimed
Remember one thing

You are dead...”