Du är sinnesvriden, som en vriden handduk runt skallen din
Hon stirrade med en matt mättnad på hans ansiktspalett
Hennes läppar röda så var smyckade och stiftade med kolkritor få
Handduken är ej torken
Och jag har inget skalle vridet för jag icke har ett huvud, jag har icke en kropp, icke hjärta mätt , ens själ jag har ännu sett.
Jag har mig själv gått förlorad sa hon med en tyst tomhet på sin stämma. Kunde det stämma? Jo för hon de stämde , som gitarrens strängar hade hon stämt av med livet att hennes melodi var färdig spelad. Det var hennes svansång som hördes ifrån känslo slingorna.
Jag hör ej tonerna mer sa hon bedövat i kvargömmornas kvarlevor. Jag kan ej fly till mina sånger jag så kärt kommer tillbaks till när paletten mörknar ner mitt sinneslag.
Jag jag jag sa han vresigt när adopterade du narcisuss persona under livets gång.
Du är så pass självupptagen att ens jag vill röra dig med en tång.