Jag kom så väl ihåg den sena sommarkvällen. Vi satt där på en välbelastad irländsk pub, vi hade ätit upp våra friterade mars-bars och med mätta magar och lycka på våra läppar satt i varandras famnar med händerna flätade ihop med ett smatter av trum rhytm ifrån finger topparna, åh man kan väl då lika gärna väl säga " vilken finger topps känsla " . Han var på bristen till sömn, åh en sån trött älskare , va roligt har vi haft för sig måntro? Vi små tjattrade om livet i tomhet och den tysta rummet. Vi begav våra öden till månens ljus och ett stopp vid vägkanten bara för en kyss. Vi fortsatte i mörkret han la armen runt min midja, sån där tätthet, vi kunde inte vara mycket närmre nu. Vi fortsatte i gångarnas mörker, vi såg ljusslingor och vi fnissade till i brist på annat. Vi mötte våran gunga som vi la oss i, vi pratade om livet menade jag tittade upp stjärnorna och såg bland träden moln som liknade Titanic skeppet, är vi på väg också att krocka med ett isberg? Ett isberg av realism och livsgångar. Snart är han borta ifrån mitt liv än en gång och våra öden vet vi aldrig om det kommer korsas än en gång eller ej.