Jag plockar dina tårar

och som kvicksilverkulor

skramlar de

i min själaburk

av bleckplåt

Rosten flyter uppströms

och guldet sjönk till botten

men jag diskar likafullt min huvudskål

i jokken

där trollen simmar ryggsim

och hånar

min strävan

Med en bukett

av tistlar

kolstybb

och ludd

ger jag dig min tröst

min futtiga skrammellåt,

svartmalm

som jag putsar som silver

tills det skiner upp

och glimmar till

i din tårkanal

Genomskinlig

gick jag - osynlig kom jag åter

tillbaka

med tomma händer

utan röst

bara ord

ord

i knarret från den väldiga vävstolen

möts vi igen

i varpen – vårt omutliga öde

förde oss åter bredvid varann

två svarta trådar

av lin