När sotets fjäril landat på din panna
och svart flor över dina ögon spinna.
Ditt nya mod dig tycks försvinna.
I repig lins blir illusioner sanna.

Arm är tiden, ur led vriden, hopplöst grå.
Drömmar som den brandgula höstekens blad:
faller en, faller två, snart en kavalkad.
Hoppet smyger bort, fegt tassandes på tå.

Stilla dig då, bliv still och till själen lyss.
Ty djupt inom dig gror alltjämt vårens frön.
Se älvorna trotsa över sprucken is.

De möter solen i en strålande kyss.
Hans väldiga öron hörde deras bön
och fjärilen lyfter i en ljummen bris.