Ditt bultande hjärta
kolliderar
med furustammarnas tystnad.

Till slut hörs en viskning,
en hågkomst du ofta glömmer.
Som glasögonen på hjässan,
nyckeln
under blomkrukan.

Och åter ser du din iris
i främlingens blick
och solen
i nymånens sken.

Åter hör du din barndom
i sonens skratt.
När paraplyerna slokat
och världens gråt
smälter din isskulptur

Åter går du
med fjädrande steg
på dunkla oxstigar
som leder dig

vart?