Han blåser varsamt i glöden.
Som på ett barns tappade ögonfrans
utan att önska sig
eld.

Här bakar han sitt bröd. Bland rostiga kryddburkar,
mjölbaggar och spruckna marmorkavlar. Bland
Annat.
Allt ryms. Blandas. Andas.

Surdegens tusenåriga väntan är över;
här får den sin gyllenbruna skrud. Här får allt
syre.

Och utanför gläntar månen nyfiket
genom skorstenens rökvita tyll och stjärnorna
spelar sitt säregna strängaspel                                                  

bortom dur,
                      bortom moll

i zazens serenad.

Hur förunderligt!
Eldstålet vilade slumrande,
väntande, så länge

i hans innerficka.