Min moder reste mycket. Väldigt mycket. Ibland var hon borta i två månader i streck för att komma hem i en vecka och sen resa igen. Min äldsta syster var egentligen moder till både mig och mina systrar. När mamma kom hem från USA gav hon oss alltid leksaker. Kanske för att gottgöra vad hon själv visste.

Kanske satt hon ensam på hotellrummen och tänkte på oss. Som vi tänkte på henne i början. Men sen lärde vi oss att sluta längta. Sluta vänta. Och när hon kom hem fick vi ju leksaker. De var nyare och häftigare än leksakerna i Sverige. Jag blev populärast på dagis så det gjorde inget att jag stannade till stängning.

Min mamma hämtade mig aldrig; min 15-åriga syster gjorde det. Inför en resa till LA hade mamma frågat vad jag ville ha för leksak. Jag sade Turtles och hoppade i luften av förväntan. Tänk Turtles-actionsgubbar och säkert flera månader innan de kom till Sverige!

Två veckor senare kom hon hem med en kudde. En kudde i form av en Turtles. Jag blev ilsken. Jag slog i kudden. Drämde den i golvet. Den här kan man fan inte ta till dagiset! Mamma åkte bort i onödan. Jag kastade kudden mot väggen och hon såg på och gick därifrån. I hörnet tyckte jag att jag såg. Jo jag såg. Hon huttrade till. Knöt ihop handen hårt innan hon gick in till toan.

Jag satt på golvet intill kudden och från den stunden bar jag alltid omkring på kudden. På något sätt är det från den stunden jag lärde mig empati. Lustigt hur man lär sig och kommer ihåg dessa stunder. Det är säkert korkat, men det är i alla fall därför jag har med kudden nu. Det betyder ju förstås ingenting och jag tror inte ens hon minns den.

Min syster möter mig när hissen slås upp. Knyter ihop handen och titar ner i golvet. ”Tobbe, ledsen. Du hann inte. Det är för sent.”