På min färd över vägrenen
vinglar jag inte längre
åtminstone inte idag
över min sträckning
rakt, genom skogen
tar jag mig fram
med en monotoni som är ofattbar
på gränsen mot transcendental
framträder en Buddhafabrik
med ett tjugokilometersband
utan att något händer
mer än att barrskogen tar mina mått
ett stämplande upptag av allt
ett föränderligt ständigt
som applåderas av sulornas slag
tjugo kilometer av lungornas flexande
och mina tidigare så oregelbundna hjärtslag
som sällskap
bilar som rör sig och svänger ut
mot mitten, där vägen ligger nedfräst
och framkallar ett smatter när däcken passerar
ett långsamt nedbrytande tänker jag
en nedmontering för att bygga nytt
och ur mina hörlurar
strömmar  ”The Prodigys - Funky Shit”
jag pendlar och är ingenting mer
och böjer min nacke, upp mot himlen
och ser hur några korpar, ett par skator
en duvhök eller nått, lekande i sitt element
slår mig följe och ritar glorior över världen
jag tar ett djupt andetag av det gemensamma
känner hur grönsåpan skurar mina sinnen
hur min kropp börjar fernissa min hud
och jag uppfylls av en sällsam lycka
på min färd över vägrenen
rakt, genom skogen