en natt i Jakarta steg du ut i gatan
såg månen rätt i ansiktet
medan du försökte hålla tillbaka tårarna
för något var tvunget att brista
något måste gå sönder, krackelera
under vikten av ett liv
på fjäderlätt fot

människorna på gatan strömmade till
höll upp sina kameror och telefoner
sekund för sekund fångade de in
ditt sammanbrott för att sedan
släppa det fritt åt världen
du var ett utbrott i realtid, lava i ögonen
aska på kinderna

så du flydde in i gränderna
förirrade dig och hamnade på marknaden
där köpmännen i svettstela skjortor
försökte köpa dig, köpslå med dig, sälja dig
men, var du tvungen att invända,
jag saknar värde, funkar inte som valuta
jag kostar ingenting