Ifrån sjön drar mörka vibbar,
tyst står satan vid min bädd,
när som hud mot lakan klibbar
där jag ligger naken, rädd.

Inte såg jag pöbeln nalkas,
inte var jag alls beredd
på att gropen skulle kalkas
för min kropp som dit blev ledd.

Aldrig trodde jag om vänner
att de skulle flyta fram,
med en ström som intet känner
mot en mörk och iskall damm.

Hackor skramlar, facklor brinner,
trygg är den som hatar mest,
svaghet är när tårar rinner,
styrka är att vara flest.

Först så var det någon annan
som fick bära allas skam,
dricka snällt ur svarta kannan,
ställa sig vid pålen fram.

Fyra skott med sjuans hagel,
hoppet om en bättre värld
blev till aska, blev till tagel,
lögn blev sann och dum blev lärd.

Inte såg jag vad jag borde
innan blicken föll på mig.
Allt jag våga , allt jag gjorde
var att lydigt foga mig.