kommer jag nog aldrig mer sann än nu

då älggräset börjar möta sin långa vinterslummer

och hur deras spretande kronor börjar vika sig

Har jag älskat dig så länge att jag glömt bort vem jag är och nu när alla slöjor fallit gör jag bara ont, vill bara skydda mig från livet, människor och alla ord som kan göra så ont. Ser jag på dig och tappar andan inför allt du aldrig såg i min kärlek till dig, hur du kryper in i dig och jag skriker. Skriker så tyst.

Allt du glömt om oss, det vi en gång kallade kärlek. Ser jag dig göra alla de där små sakerna i vardagen och hur svårt det verkar dig att jag måste hålla i mig för att inte hjälpa dig. Undrar jag vad som hände oss. Hände dig och lägger till två år av smärta.

Har jag börjat se mig själv, tar små steg utanför mig själv och upptäcker att jag trivs med vem jag är, ensam, vandrande, betraktande och utan att orka älska. Har jag förlorat min empati och söker bara mitt eget sällskap. Låter mina tankar och allt grubbel bara bära mig bort, till en ensamhet där jag betraktar himlen och längtar till mitt ursprung.

Trodde jag att kärlek var allt men någonstans är kärleken till livet och sig själv och det hjärta man bär mer än så. Lade jag mig på en klippa och lät mina tårar fukta ljung och vitmossa medan min fingrar spretade i det döende gräset. Bad Moder Jord andas sina vindar i min själ igen.

Kanske hörde hon mig för jag reste mig och gick tillbaka till livet, till dig och en tro på att jag förbundit mig i ditt hjärta. Så min vackra älskade, av alla sånger jag visat dig, kanske några träd av melodier och noter börjar gro längs din hud. Växer och låter dig andas, kanske låter dig bilda kronor av ljus i din själ.

Vet jag bara att jag tror på himlens ton och vet du att den är i D-dur? Eller rättare sagt det är atomernas ton, men det måste bara vara samma.

Borde jag kanske veta mer om mitt liv än att älska dig men jag gör inte det. Och allt jag kan göra är att se dig är att krypa ihop och låta dig vara där, vara stilla och hur jag lägger mina kyssar längs din panna, låter mina händer virvla över dig i en magisk dans och hoppas du är kvar när jag vaknar.

vad ofattbart vackert natten kan lägga sin slöja

över de ängder där snart höst skola vila tung

då älggräset lämnar en sista suck av vår

och lägger sin lånade silverkrona åter till jorden