Solen försvann ner bakom träd-
topparna och jag njöt av bilden 
där jag stod barfota i mina sandaler.

Luften var fortfarande ljum och
det var alldeles tyst.

I mitt stilla sinne så undrade jag om
detta kanske kunde vara den varma
sensommarens sista kväll.

Morgonen därpå låg dimman tung
över nejderna. Träden var fuktiga
och allt som hördes var dropparna
som föll ner i den vissna lövmattan.

Det luktade höst.

Det glittrade i alla spindelnäten, 
trots avsaknaden av solens ljus.
En ensam padda tog sej långsamt
över stigen, ett steg i taget.

Forsen brusade inte som vanligt
utan rann sakta mellan stenarna
och de torra ormbunkarna lyste gult 
mot den mörkgröna mossan.

Så vackert,

så tyst,

så fridfullt

somnar naturen in i vilan, för att nästa vår,
så full av livskraft, vakna till liv igen...

för att stråla......