Schemalagd kärlek.
För hur skulle vi annars hinna med?
Tänk att det kunde vara det första som föll bort ur livets almanacka, och det sista som vi skrev dit.
Vi rusade på, blinda för vad som gick förlorat. Än så länge hade vi haft turen att hitta tillbaka till varandra. Men när vi väl sågs, var det då egentligen något mer än ett schemalagt möte?

Vi gick aldrig på djupet med varandra längre, utan flöt vingligt omkring på ytan. Våra samtal handlade mest om praktiska saker som fick vardagen att fungera.
Vi rusade på genom dagar och veckor.
Ost och vin varje fredagskväll, som någon sorts klister som skulle hålla oss samman. Det berusade våra sinnen för en stund och fick oss att tro att vi kanske var lyckliga trots allt.
”Puss och kram, jag älskar dig” var nog vår mest väl inrepeterade fras, och vi använde den flitigt. Inrepeterad och utsliten. Nu mera helt utan mening för oss båda. Vi kastade orden ur oss och lät innebörden av dom försvinna ner i vasken tillsammans med resterna av morgonkaffet.

Man kan ju då fråga sig varför vi egentligen höll ihop.
Varför stannade vi kvar i ett schemalagt liv helt utan känslor.
Var det för att vi kanske ändå kände någon slags trygghet hos varandra.
För så länge vi hade varandras scheman visste vi ju att livet rullade på….