Vi flyttade alla hit, en liten skitstad på västkusten vid namn Lysekil.
Vi var alla bara 16 år, lämnade familj och vänner bakom.
Men vi fick alla en ny familj, och jag älskar mina bröder å systrar från min Lysekilsfamilj lika mycket som min "riktiga".

Men nu tre år senare när jag går igenom staden som vi gjorde till våran saknar jag er.
Jag går förbi era gamla lägenheter och tänker på er, och alla minnen vi har skapat tillsammans.
Nya folk som sticker ut huvudet och hojtar glatt till, nya 16-åringar som kommit för att växa upp.
Våran familj har spridit sig över hela Sverige, flyttat hem säger ni, är inte den här staden vårat hem? Vi har byggt upp den tillsammans, den har sett oss växa upp.

När jag går igenom den här underbara skitstaden saknar jag er alla.