Jag vet att jag gjorde dig besviken.
Att du är ledsen för att du trodde på
varenda vackert ord jag sa.

Om dig, om hur unik du är,
hur lycklig du gjorde mig,
och hur vacker våran framtid var.

Hur allting skulle ordna sig,
att alla andra skulle vara släkt
medan vi skulle bli en familj.

Inget var en lögn,
inget jag sa om dig,
du är precis lika trasigt vacker
som jag beskrev dig den där tiden
då inget annat i hela min värld
existerade förutom just du.

Men hur ska jag kunna vara ett vi,
innan jag vet vem jag är?