Vi föddes i natten då ingenting levde
Och grät tårar som små svarta hål
I varsin del av ett tomt universum
I en tid då tiden rann baklänges

Vi växte upp, ovetandes om gryningen
Och alltjämt sökte vi efter mening
I en tid då ord rann som vatten
Och lycka fanns i överflöd

Vi möttes som främlingar
Ett kort handslag innan vi gled tillbaka
Till ett känslokallt tomrum
Och dundrade vidare mot döden

Vi möttes igen i en tid av desperation
När spriten flödade och samtalen var djupa
Och tiden rann återigen baklänges för ett ögonblick
Vi är allt jag redan var…

Hur jag än vrålar i mitt tomrum kommer du aldrig att förstå
Och hur jag än försöker kan jag inte kommunicera
Jag plågas i det välde jag byggt upp åt mig själv
Det finns inget du inte redan vet

Det finns inget vi
Bara jag, och jag, och jag
Allt annat är blott en illusion
Ett desinformerat känslobygge av grandiosa dimensioner…