Nu är det den gamles uttryck i ord - inga visor. Många orkar inte ta upp det eller har redan blivit överväldigade av förtvivlan.
På våren börjar löven visa sig. Det är ungdoms och vuxenhets tidiga stadium. Härliga tider oftast. Det stämde även när jag var ung men nu på hösten då vackra höstlöv faller är de förhoppningsvis vackra minnen. Jag tycker att livet blir eländigare mot slutet…..
Döden i naturen hjälper inte mycket, nej, jag anser att mitt tillstånd är allt tommare, stämningen förtätas.
Att skriva lindrar min smärta och längtan . Därför sitter jag nu här , skriver, öppnar mitt hjärta, klagar, förvånas över något som inte har skett …..
Detta år 2014 i september har någonting i mitt liv dött, något mycket känsligt, ömtåligt har försvunnit. Jag orkar endast med större ansträngningar fortsätta mitt levnadslopp, jag är besviken, oinspirerad. Att orka hänger på ett hår. Min vovve Eetu är fysiskt närmare än en någon annan faktor som skyddar mitt liv. Jag känner mig på något sätt utfattig …… ingen eller inget längtar efter mig!
Hur har jag hamnat i denna knipa? Vem hjälper mig komma undan? Mina två barn? Nej, den ena nonchalerar mina öden, den andra underkuvad av arbete, två barnlösa ”lyckans ostar”, få vardagsbekymmer, inbillar jag mig.
Jag har lärt mina läxor, jag ger inga råd mera, släktleden som trampar efter mig är klokt folk, de behöver ingen rådgivning. Jag gjorde en gång ett misstag på grund av mina egna erfarenheter, de skall jag inte göra på nytt….jag har lärt mig.
Min egen livskamrat väntar sin bortgång i vårdhems bädd. Jag har två yngre bröder, den ena har fastnat svårt i sjukhusbädd den andra lever i utlandet och vi ses endast då och då.
Svårt att förstå varför allt gick på detta sätt i mitt liv. Det blev inte enligt mitt manuskript.

Mina närmaste vänner är alla redan i kyrkogårdarnas mull, i sandtag! Något lätt tankeutbyte har jag ännu med mina bastusällskapets ’ångakamrater’ ! Ytligt snack! Bra att i alla fall det.
Dagen före min 50 års dag minns jag livfullt att jag hoppades att tidens gång skulle stanna. Jag ville absolut inte bli 50 år gammal. Jag anade att i den åldern ligger frön till sämre tider. Mitt liv hade varit bra och utan större bekymmer.
Min egen pappa avled i 62 års ålder. Denna bortgång var alldeles för tidig men även på ett annat sätt tänkt bra daterad. En sjuk männska var inte tvungen att plågas här längre. Jag är något avundsjuk på honom för det. Pappa visste att han var allvarligt sjuk. Jag fann bevismaterial efteråt i hans skrivbordslåda. Han ville dö och kunde få snabbare slut på hans liv. En frivillig eutanasi.
Jag har haft endast ett mål vad gäller mitt livs längd. Under årens lopp har jag slutat att gratulera ”ett långt liv”. Numera önskar jag friska tider till festföremålet. Jag ställde upp ett idiotiskt mål att uppleva millenieskifte. Hur kunde jag vara så idiotisk. Hela världen väntade något liknande som världens undergång. Hur kan man vara så dum. Förstås blev det inte något sådant. Det blev ett vanligt veckoslut med lite mera raketer än vanligt.
En psykiskt hård stund drabbade mig morgonen efter min sista arbetsdag. Jag konstaterade hur ensam och onödig jag var…… ännu föregående dag fick jag alla möjliga nyheter och frågor i mitt eget nätverk men efter en natt fanns det inga nätverk alls för mig!
Vi reste till Italien. En vecka till och vi var en part i bilolycka utan egen förskyllan. Orsaken var kontrahentens. De som såg vad hade hänt konstaterade att Madonna har varit närvarande annars båda vore vi döda! Min käras hälsa förbättrades aldrig. Hon blev handikappad och ligger idag 10 år senare i vårdhemmet. Tänkt efteråt tycker jag att vi hade en dålig lycka att inte ha avlidit. Det kunde ha varit lätt att dö. Men vi fick en förlängning. Vi måste göra bortgång enligt ett längre mönster!
Så upplever jag hur min kropps fysik och själsliga styrka litet åt gången ger efter. Min första förskräckelse var andtäppa för tio år sedan. Det var ingen kräfta! Det var först högt blodtryck och ett trött hjärta. Snart deltog mina lungor i mitt illamående. Kronisk obstruktiv lungsjukdom. Jag hade rökt min sista cigarett i september 1986 men symptom kom först senare. Jag har synförsämring svårt att läsa utan läsglasögon. Även med hörsel har jag ibland svåårigheter. Min hörsel skadade jag då högg ved många år med motorsåg utan hörselskydd. Mina tänder har tålt ganska bra. Det är en överraskning. Först nu har jag fått ett par tre tandbrister i mina tandrader. Jag har inga proteser. Implanter vill jag inte då de är en dum investering före kyrkogård. I stället har jag lärt mig att laga till exempel potatismos, blåbärssoppa och många andra läckra soppor. Jag vet också att man kan mosa bananer vid nödåtgärd! Jag har gått och kollat även butikernas barnmat.
Som läkare undervisade jag mina patienter alla 27 år i sund kost och ett sunt liv ända så länge att jag blev trött på all hälsofostran. Först har jag försummat mig själv. Jag är inget typexempel om en sund livsföring. Jag har dock klarat mäktigt alla 75 år och jag lever ännu.
Jag har brukat använda salt, som jag älskar, socker, fläsk, smör som jag inte är rädd för, förhöjt kolesterol har inte trivts i min kropp. Alkohol har jag alltid tagit rimligt och kryddat ofta min mat även med den. Medelhavs hälsosamma kök är föredöme för mig. Många är rädda att bli skallig. Jag har inte det bekymret. Men mycket pinsamt är att bli ovig och tafatt. Sockor, skosnören, tånaglar…………..!!
Jag lagar märke till att jag har hjälpt många själar under mina arbetsår men jag har missat många bra tillfällen för min egen del. Bra att jag fick goda gener från mina föräldrar, 75 år mer eller mindre sund är en fin prestation.
Mina förhoppningar och rädslor i dag:
MIN FÖRHOPPNING:
Jag hoppas att när min bortgång är för handen får jag blunda en kväll utan att jag behöver vakna till följande ny gryning! Jag vet att det inte är möjligt för alla.
MINA RÄDSLOR:
Jag är rädd att hamna på sjukhus för en längre tid. För den händelse att jag är medvetslös har jag gjort mitt livstestamente. Enligt det väcker man inte mig till nytt liv. Jag vill inte bli kopplad i respirator. Detta beslut är skrivet på första sidan av min sjukberättelse.
Jag är rädd att hamna i vårdhem.
Jag är rädd att jag blev sjuk på ett sådant sätt att de annulerar mitt körkort.
Jag är mycket rädd för ENSAMHET, RÄDD MEST AV ALLT. Även en äkta uppriktig vän räcker, en vän som kan lyssna, en vän som vill sträcka mig sin hand och kanske smeker mig.
Jag behöver ingen hälsofostran i denna ålder, tidsförlust, en hög ålder är en obetydande statistisk anteckning som har ingenting att göra med en god livskvalitet! Manlig medellivslängd i Finland är ca 77 år, jag har nästan nått den.
Jag är rädd för pensionärernas eftermiddagsdanser
Jag är rädd för nya sjukdomar, sockersjuka, dementi (Alzheimer). Jag har redan accepterat en pacemaker och således underkastat mig att kanske leva ännu så länge att jag måste uppleva något eländigt som jag inte vill! Jag aktar att jag inte mera gör överilade beslut.
Rollator är ett gott hjälpmedel, men jag hoppas att det aldrig blir mig en nödvändighet.
TILL SLUT LÅT OSS LEVA, VI DÖR ÄNDÅ!

© Heikki Hellman 2014-09-26