Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Drömklåda; känsloforsar

Kan inte släppa känslan. Tät dimma kring två kroppar i Ångermanlands skogar. Det är som att du vandrar omkring i min kropp, pressar dig mot mitt blodomlopp, min hjärtkammaröppning, mitt struphuvud. Du drar i mitt minnesarkiv, skriver små egna anteckningar; rättelser i marginalerna, stryker under stryker över river ut lägger till. Lämnar allt i en enda röra, öppna lådor nedklottrade sidor. Överallt. Det gör mig virrig, oskarp i konturerna och jag tvivlar. Alldeles för mycket alldeles för ofta. Eller så är det inte alls så, vad vet jag vad vet jag. Ingenting vet jag och jag frågar inte heller för jag är alldeles för feg för att låtsas om det här alls.

Och drömmen sen. Ögonen, resten är egentligen inte du. Inte alls likt. Men som du ser på mig. Som du ser på mig. Undrande, frågande. Som att du försöker läsa mig utan att först öppna upp till första sidan. Kanske går det att avgöra dess innehåll enbart genom att studera omslaget, ryggen (alldeles bakom står du, snuddar knappt ELEKTRICITETEN; och, blåser på mitt huvud. En vindpust knappt, en diminutiv rörelse. Hjärtat skälver tyst) kanske ger titeln eller baksidestexten en vidare hint. Du kanske känner att färgerna är lite för skarpa för din smak, eller jag vet inte, tänk om det är en sådan där seg historia som aldrig riktigt verkar leda någonstans. Tänk om hon är en bladvändare. Du sträckläser mig men förstår just ingenting. Ord. Om jag skulle skriva ner allt som ryms i denna hemsökande känslokavalkad skulle jag aldrig bli klar.

Du gör något viktigt på andra sidan rummet, jag vet inte vad för jag ligger i din säng med slutna ögon. Förnimmer din närvaro, närmast. Drar ditt täcke tätare kring mig och tänker att det borde kännas bättre om det var du. Men du är upptagen, ja. Vet inte att jag ligger här. En förnimmelse av min närvaro, närmast.
Vaknar och kliver över golvet. Stora fönster över kortsideväggen av ditt rum. Du har utsikt över allt som händer där utanför. Byggnadens ögon. Det är helt fantastiskt.

Ja. Fantastiskt.
Sedan, plötsligt,
regnar det.

En förnimmelse i kroppen av en delad evighet. Kysser dig mot parketten. Jag vet hur det smakar nu, hur det känns både i drömmen och verkligheten; likadant. Kysser dig med ryggen mot mina egna ensamma lakan. IKEA-elefanten slumrar stilla mot min axel.




Fri vers (Prosapoesi) av inuti periferi
Läst 216 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2014-09-28 22:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

inuti periferi
inuti periferi