det är svårt att bära trädkronor,
så mycket liv runt våra huvuden

och det är underligt
hur vi inneslutna i vår egen skog
låter resten av världen och människorna i den
röra sig i absolut periferi

över gatorna, genom tunnlarna

att reduceras till en del av omgivningen
bli ett objekt inte en person
en almanacka fylld av tomrum
tiden smyger rusar förbi, böner blir till ett mantra och det dåliga samvetets växelpengar klirrande musik

förnedringen i att aldrig bli tillfrågad, tilltalad
gömd bakom svartvita björkrader

det är inte bara det vi säger som går under epitetet främlingsfientlighet utan vad vi gör hur vi går hur vi för våra kroppar framåt i takt otakt ett strömmande led ett kaos ett hav
eftersom mänsklig kommunikation uppskattningsvis till sjuttio procent utgörs av kroppsspråk och inte ord är det minst lika förnedrande att låtsas inte se ignorera problemen för då finns de inte då rör de inte mig

vi måste nå ner till rötterna av vår konstruktion
röra oss sida vid sida i vinden

du kan få min krona, eller
vi planterar en ny skog kring våra trötta ben
en glänta i gruvgångarna, under viadukten eller bara utanför the everyday ica kvarnen