Pendeltåget är varmt och fuktigt, gresande män åt vilket håll jag än står. När jag går av kan jag inte andas. Det stinker av unken herrparfym och alkoholiserade andedräkter. Idag har det gått arton dagar.

Springer mot nya tider med solen och värmen och mina kläder kliar och skaver. Höjer min röst och skickar den mot framtiden ut i Europa. Främlingsfikar, främlingspratar, främlingskrattar. Idag har det gått nitton dagar.

Ostadigt tippande halvt över på ena sidan efter världens bästa helgdagar i vårruset och filmiska scener. Du rör vid min axel. Står framför mig som att du plötsligt vaknat till liv. Kan röra vid dig men inte se på dig. Flackar runt med blicken och vet inte vad jag säger. Lägger mig någonstans vid sidan av och klappar hjärtat lugnt. Dina vänner vinkar "hejdå ha det så bra". UH. Idag har det gått trettio dagar.

Skriken från barnhalsar följer mig vart jag än rör mig. De vrålar från djupet av sina tickande barnahjärteskärvor, spräcker metodiskt mina trumhinnor; there they go adieu. Regnet översvämmar staden och jag önskar mig tårar som floder som sjöar åar bäckar eller åtminstone små små pölar. Dimma runt allt jag ser och känner en dimridå över vad jag inte ens vet egentligen händer. Norrlandsskog och kroppar som möts. Idag har det gått sensommardagar.

Plötsligt faller de igen; löven. Snart är jag i den, hösten. Tränger sig senare på, istiden. TIDEN. Jag hinner inte med i den så kallade. Som att jag befinner mig i en egen zon, för långsamt för snabbt men aldrig i takt. Ser dig ibland, fast aldrig på riktigt förstås. Vi lever ju inte i samma värld. Har aldrig gjort. Idag har det gått hundrafemtioåtta dagar.

00:32 fredagsnatt och jag borde göra något vettigt men istället möblerar jag om mitt rum. Startar en ny tid, möblerar om mitt sinne. Har färgat håret uppskattningsvis två gånger i månaden sen sist vi sågs. En vacker metafor för min obeslutsamhet, hej fuck you nu är det självständighet. Evigt behov av förändring, distansering. Eller ett sätt att signalera. Nu har det gått för långt.