Det är nyårsnatt
och mitt ansikte brinner av frusna rester
av det som kom och sedan försvann
ur det som aldrig blev
vätskas drömmen
bortom en kall trapp
avsatsen kräver att jag avlägsnar mig
och gör rum för en annan dag
så jag kröker mig upp
med hjälp av Southern Comfort
och kisar mot världen
som exploderar av löften
där står jag svajande
med nålar mot min hud
och genom mitt hjärta
passerar det som pesten
vad Céline skrev
om hur människan
är sin egen sjukdom
och spåren efter också mig fylls
blir till en driva över en tom gata 
under ett gulaktigt sken finns jag
där, driver Southern Comfort iväg