Hösten sväljer mig som en tidvattensvåg
Skriker i tomrum, så jävla bräcklig
För varje steg du tar går jag sönder lite till

Och när regnet strilar i den svarta natten
Och kylan biter sig fast i min berusade kropp
Lever jag, fast ändå inte

Jag minns kyrkogården, blossandes på en cigarett
Under droppande vatten från trädens kronor
Ensam med mina hjärnspöken

Hur fan misslyckas man med att dö?
Jag gör det ju om och om igen
Det är som om jag inbillar mig att jag är på väg någonstans

De svarta svanarna flyger längs en månbelyst himmel
Mina ögon skelar i berusningens grepp
Bistert inväntar jag snön…

Trädens löv faller i brutal melankoli
Rosorna vissnar, som en fägring av död
Kylan stryper mig sakta men besinningslöst

Ibland ser jag plötsligt världen i ett nytt ljus
Jag måste fan härifrån…