Jag ville spela fast jag var en mamma

så jag fick lämna sonen i en sal

jag hade faktiskt inte något val

där fanns det blöjor och det fanns en amma

Jag kände skulder och jag kände kval

jag kunde inte släppa loss och jamma

det kunde aldrig mera bli detsamma

jag kunde inte längre bli normal

När jag kom åter var han som ett bröd

med knaprig skorpa och en narig läpp

jag höll den lille stilla mot mitt bröst

Jag var så glad att inte han var död

vågade ändå inte ropa häpp!

bara försökte vila i en tröst