Hippien stod otåligt och väntade på mig efter spelningen på kommunhuset. Den gula Toyotabussen var ovanligt nytvättad. Lacken och rostfläckarna glänste tillsammans i solskenet.

- Varför tog det så lång tid? Du sa ju att du inte behövde rodda, det var ju kommunens PA?

- Jag måste ju amma, och byta blöjor. Barnvakten var ok men hon kunde inte vika tygblöjor.

Hippien blängde på det svarta gossebarnet på min arm.

- Hoppa in då!

Jag hasade mig upp i passagerarsätet och Hippien gasade loss på länsvägen utan ett ord.

När vi stannade på Träslottets gårdsplan grät den lille igen, så jag satt kvar i bilen, lät honom få sutta en stund och höll upp honom mot min axel så att han fick rapa.

Jag klev ut i leran och upptäckte att Hippien låst dörren. Huset liknade en lada, ett ogenomträngligt fort. Dörren, som vi en gång målat blå, lyste nu svart, bred och hotfull. Jag ropade. Inget svar.

På ett intellektuellt plan kunde jag förstå att han var svartsjuk. På ett reellt plan stod jag på en lerig gårdsplan med ett spädbarn i famnen. Bilnycklarna hade Hippien tagit med sig. Vi behövde mat, värme och vatten. 

Det fick bli brandstegen. Jag klättrade sakta uppför de rangliga stegen mot fönsterluckan till Örnnästet, lyckades krångla oss in genom luckan, vandrade sakta genom vårt forna sovrum och det inre loftet, som nu var fyllt av massor av graciösa satsmöbler av bokträ, troligen tänkta för framtida försäljning. Jag var tacksam över att inte vara delägare i bråten, men samtidigt glad över att Hippien byggt en ny trappa från loftet ner till storstugan, eftersom stegen från Örnnästet till ateljen mer eller mindre fallit sönder.