dagen efter
vaknar jag på kvällens baksida
alla löften och allt förtroende
jag i onyktert tillstånd spred omkring mig
har bildat en cysta av ångest
längst ner i halsgropen.

en topp tio framför spegeln
är uppsvälld av
skräpmat, ostyrigt hår efter någons fasta
tag i det.

och det är inte konstigt att jag tvekar
när minnesbilderna klarnar
hur jag blir någon jag verkligen inte vill vara
med promille i blodomloppet
fastän det just då
känns som menat
att skala av mig bekännelser en efter en
och låta andra människor hångla upp
mitt självförtroende
till extas

medan jag
badar i komplimanger och cigarettrök
och tänker att
nykter
det blir jag nog aldrig igen.