- Mamma, när fyller mormor år? undrade Sötbarnet en kväll när jag skalade potatis.

- Den sjunde juli, mitt i sommaren. Hur så?

- Kan du visa mig i almanackan?

Jag suckade, torkade nödtorftigt av händerna på den solkiga kökshandduken, vände blad i väggalmanackan från Sydved och pekade på en torsdag. Julibilden visade en barkborre.

- Där, ser du? Det är länge till dess, än är det ju bara mars.

Jag satte på vattenkranen igen och greppade nästa potatis, som var rejält angripen av skorv. Det var en av den Gamla Sorten, den godaste. Sättpotatisen härstammade från farfars barndomshem ute på Öarna. Hippien skulle aldrig godkänt att jag slängde en halv potatis av de Gamla, så jag karvade på. Rädda vad som räddas kan.

- Och morfar då? undrade Sötbarnet med sin mest oskyldiga röst och bläddrade vidare bland skadedjuren i almanackan.

Jag stängde av vattnet igen, suckade något mera irriterat och konstaterade att packningen läckte. Igen.

- Om du ska gå igenom hela familjen får du faktiskt vänta tills jag har skalat färdigt!

Jag bläddrade vidare till novemberbilden, där den strimmiga trägnagaren glänste i fyrfärg.

- Där. Sverker har namnsdag. S-v-e-r-k-e-r.

- Hästen heter Sverker!

- Javisst, och skogen är full av lingonben. Nu hänger vi upp almanackan igen. Men oj, vi har ju glömt att vända blad, det är ju inte februari längre.

Hästmyran stirrade mig i ansiktet. Jag stirrade på Sötbarnet och förbannade min egen dumhet. Det var ju i morgon hon fyllde år! Fem år. Och jag hade varken köpt presenter eller bakat tårta. Rodnande av skam återvände jag till vasken. Sötbarnets blick brände i nacken. Hade hon verkligen lärt sig läsa på egen hand, och funderat ut ett så subtilt sätt att påminna mig om hennes födelsedag? Det skulle inte förvåna mig stort om så var fallet. Sötbarnet var verkligen en mångsidig begåvning. Rytmen i blodet och stjärnor i blick. Hon sjöng klockrent i stämmor redan innan kunde prata, hon slog de jämnåriga grabbarna i FIFA och hon var redan en sjutusan till fotbollsmålvakt. Bristen på räckvidd kompenserade hon med snabbhet och närhet till marken.

När Hippien svängde in Toyotan på gårdsplanen smet jag ut för att möta honom. Han satt i vanlig ordning kvar på förarsätet och rullade en cigarett i godan ro medan han betraktade ägorna. Solen var redan på väg ned mellan grantopparna. Än blänkte den en stund i snöslasket som täckte potatislandet.

Jag öppnade bildörren, kastade mig  på golvet och kysste hans underben.-

- Älskling, vi är dåliga föräldrar! utbrast jag, 

- Tala för dig själv. Jag har inget på mitt samvete. Jag knegar på så gott jag kan. Har du stängt av spisen? Jag vill ju inte att huset ska brinna ner.

Jag förklarade läget och förekom anklagelserna genom att genast ta på mig skulden för födelsedagsmissen. Att be Hippien vända och köra de fyra milen till stan igen kom förstås inte på fråga. Men kanske kunde han tänka sig att svänga in på MAXI och köpa en leksak eller en bok i morgon efter jobbet? Jag kunde fixa en fin frukost till Sötbarnet, ljus och saft och leverpastej, och förklara att det var roligare att öppna paket på kvällen när inte Grabben och Hippien skulle iväg? Sedan kunde jag cykla till byn och köpa tårtingredienser. Jag kunde lämna Sötbarnet hos grannen så länge. Det skulle ordna sig.

Hippien muttrade något om planering, fimpade i det överfyllda askfatet och släntrade långsamt över gårdsplanen med pärmen under armen. Pärmen bågnade av plastfickor fyllda med stenciler. Jag hade erbjudit honom att överta både min ryggsäck och min axelväska under tiden jag var hemma och studerade, men Hippien vägrade. Väskor ingick inte i hans bild av manlighet.

Efter att ha kramat Sötbarnet och käftat lite med Grabben framför datorn slog Hippien sig ner i sitt vanliga hörn vid vedspisen och kritiserade min eldningsteknik.

- Det blir ju bättre drag om du rakar ut askan innan behållaren blir överfull. Men det har jag ju sagt förut.

Jag ursäktade mig och viskade nästan ljudlöst att jag kunde köpa mjuka paket, det fanns lite barnkläder i affären, så kunde han köpa hårda? För att avlasta honom?

- Jag vill inte ha några mjuka paket, sa Sötbarnet.

Hennes hörsel var skarpast i världen. Hon kunde höra en trädmyra tugga på tre mils avstånd.