Murarna bastanta
spärrade omutligt vägen
bilan lägger sordin
ändå hjärtat
i halsgropen
munnen torr
av tungans brand
knappt vi vågar andas
av rädsla skrämma
detta nu på flykten
en beröring aningslätt
när hud välkomnar hud

du flydde i vimlet
hur kom vi igen till möte
för länge önskat ögonblick
före var vi länge framme
tanke hann ikapp den kvällen
spåret mynnade ut i rött
hade hjärtat före vädrat
var det doftens skull
att vi kom fram till slut