Jag mår dåligt, säger hon, och orden
vecklar ut sin ohälsa i luften.

Om nätterna skakar jag om mitt whiskyglas
i flera timmar,
och vätskan sluter sig mot glasets väggar
som full, som om det förlorat sin hemväg
inuti glaset.

Jag vet inte hur man kommer ur
det här dimman. Men jag är rädd för att-
även om man gör det-
att man får på sig stänk av dimman,
som vita fläckar
på själen.

Och att de aldrig försvinner.
Att de äter upp hela min vävnad
som de där mikroskopiska varelserna
som äter på kläderna i klädskåpet-
mal heter de, eller hur?

Ibland får jag en önskan att göra slut.
Jag har medicin i skåpet.
Bättre en ände med förskräckelse
än ett ändlöst skräck.

Den tanken tar tag i armen på mig
som en gammal vän,
och för mig till medicinskåpet.
Den öppnar den här luckan här,
och börjar se uppmärksamt på flaskornas etiketter.
Hrm hrm. Den här kan du ta, säger den. Ta den.
Den gör nog jobbet.

Då tänker jag alltid på barnen
på andra rummet.
Vänta lite, säger jag, kan du vänta lite-
och stapplar över till dem.

De sover, och jag närmar mig dem
i det tysta. Jag känner hur de andas.
Nej. Inte i kväll heller.

Vet du, ibland tänker jag
att det kanske aldrig blir bättre än såhär.
Kanske min vävnad förblir alltid såhär-
maläten.

Kanske kan man inte annat än ge akt-
försöka allt man kan-
att de vita hålen inte vidgas mer.
Att inte hela vävnaden upplöses
fullständigt.