Jag tåar för att inte trampa
höstens gula blad,
lönnblad
under mina fötter.
Lönnar runt gårdsplanen
skriker i sina gula höstkjolar.
De liknar
fylliga glödande buskar
innan de fäller sina löv och
står därefter nakna, generade.

Plockar ett gult blad.
Tar det i nypan, fingrar på det,
ett gult blad,
efter en natt inne blir det uttorkat,
ett naturens konstverk .
Liknar en bit smörpapper eller pergament
rör det, det prasslar
tittar i motljus, nästan genomskinlig
ser nerver, växten har ådror, ’blodådror’.
Skaparen är underlig, skicklig!

Varför? Mina eviga frågor!
Varför är naturens varje skapelse så maffig?
Varför denna allsidighet! Dess syfte?
Det stör mig att jag ej förstår.
Varför upprepar naturen sig på pricken?
Vart är vi på väg?
Hösten väcker, fullkomligt driver
tanken till förundrans värld.
Höstens karaktär inspirerar.
Varför måste allt först avlida,
men för att sedan pånyttfödas!

© Heikki Hellman 2014-10-13