Den högljudda killen i hennes klass tar ordet igen, han säger att barn inte utvecklar empatikänslor för än i nio års ålder. Han säger så mycket som hon inte vill höra. Hon tittar rakt fram och ser den tidiga morgonen utanför rutorna, ljuset som sakta börjar ta sig in i klassrummet. Hennes tofflor är fina. Hon är vuxen och älskad och hon tänker inte öppna käften, hon vet att hon bara kommer slösa energi. I helgen ställde hon om till sommartid. Hon trycker bort klassens stickande ljud.
Hon står bakom sin rygg och ser hur spänningarna klättrar längs kroppen och griper tag, sätter sina klor i hennes mjuka skinn.
Tjejen bredvid säger att barn är egoister, att alla barn är det. När man är tre år kan man inte känna empati.

Mamman berättade en gång för henne att när de bodde i Småland, var det en natt precis som alla andra och hon måste ha vaknat av ljuden. Mamman berättade att hon hade stått där på trasmattan mitt i köket och de hade inte hört henne komma, hon hade sagt:
- Du får inte va dum mot min mamma.
Och stora tunga tårar hade rullat ner för kinderna. Hon var tre då och mamman var van vid pappans nätter, hans dagar, hans tortyr, hans kontroll, sedan tolv år tillbaka och hon kom att bli det.

Det här klassrummet är avlångt och högt i tak, det är kyligt. Vad varmt det måste vara att veta att man var egoist som barn. Så säker att man är övertygad om att alla barn måste ha varit det, att alla varit så trygga, att de vågat vara egoister.
Hon ser sina händer mot knäets kjoltyg.
När hon var fem hade hon magkatarr och halsbränna, när mamman hämtade på dagis såg hon direkt om mamman var ledsen eller bara trött. Mamman brukade säga:
- Du är mitt allt.

Hon lutar sig bakåt och drar in luft. Hon känner handsvetten, hon känner fotsvetten, hon känner kallsvetten längs tinningarna. Hon står framför sin sittande gestalt och ser hur spåren under ögonen trampas svarta och ansiktets hud sakta blir ljusare, blekare, vitt.
Mamman berättar ibland. Mamman vill sällan prata om det, men ibland och bara om det fina i sådana fall. Helst berättar mamman om den där dagen strax innan hon fyllde sex, då hon ritade två bilder och sa:
- Det är familjer.
Och på varje papper var det en kvinna och en flicka.
Det är en familj.

Hon kladdar med pennan över anteckningsblockets oskrivna linjer. Hon är röksugen och plockar fram paketet och kollar så att tändaren ligger där i, när rasten kommer ska hon fort ut och röka, ensam.
Mamman hade många män som trampade in genom deras ytterdörr och snabbt försvann för att lämna plats åt nya.
Det var hon som fick stå ensam kvar med mamman förvirrad och hysterisk, när de tröttnade. Det gjorde de alltid.

Försiktigt masserar hon sin nacke, det knäpper och knastrar. Det känns som hennes fingrar krossar äggskal under huden, hon vill ha en elvisp som trasar sönder muskelknutarna i högsta hastighets läget.
Hon minns när hon, mamman och mammans fräknige pojkvän var på utflykt till ett havsbad. Hon hade en knallblå plastmadrass som den fräknige blåste upp, sedan låg de alla tre bredvid varandra med överkropparna på madrassen och benen vilt sparkandes i det sommarkyliga vattnet och hon skrattade högst. När mamman och den fräknige gick upp på stranden för att dricka sitt thé, låg hon kvar och flöt.

Det rinner tårar från hennes ögon och tjejerna som sitter på samma rad står runt henne och pratar med förställda röster, försöker smeka hennes hår men hon tar bort deras händer.
Hon minns så väl mammans bruna hår som rörde sig i takt med hennes skratt. Hon ser mammans stora sneda leende framför sig. Mamman som alltid stod på hennes sida, hennes starka björnmamma.
Hon visste vad som skulle komma, men hon blundade och vände sitt ansikte mot det heta ljuset. Det var två veckor kvar tills den fräknige skulle tillbaka till Italien. Hem till sin fru och barn, men den dagen hade varit deras.

Kjolens mönstrade lager på lager går enda ner till fötterna, hon reser sig upp och börjar gå mot den stängda dörren ut till korridoren. Kjolen dansar fram kring hennes ben och följer vackert hennes snabba steg, bakstyckets fåll dammar av klassrummets golv.
Ute i världen kryper våren sakta emot henne och hon vänder upp ansiktet, skriker med det mörkaste av sin röst:
- Dra åt helvete.
Hon fäster upp kjolarna och vilar blicken på motorvägens vita streck, hon springer. Hennes bens seniga muskler arbetar, de muskulösa armarna pendlar,
vinden ligger tätt och slår huden rå.