Vinden som dränker allt jag försöker säga.
Det är då jag mår bra.
Däcket som rör sig så att jag knappt kan stå.
Det är då jag vet att jag lever.
Vågorna som försöker dra med mig ner i avgrunden.
Det är då jag börjar bli orolig.
Händerna som kommer upp bakom mig och hjälper mig.
Det är då jag vet att det är här jag hör hemma.

Vi är allt galna vi skutseglare, men vi är i alla fall en stor galen familj.