Jag försöker leva upp till bilden som jag har byggt. Men rädslan får blicken att flacka och kartans motiv att flagna sönder.
Det brusar likt myrornas krig där innanför och det ekar oroväckande när jag försöker att samla mina tankar.
Är så fruktansvärt rädd att jag under morgondagen kommer vakna upp utan att ha kommit någonstans. Att alla drömmar som jag har drömt har försvunnit, tillsamman med vägen som jag har vandrat, ut i den dimmiga periferin. Jag står där ensam och frusen i den vidaste öken, utan att ha uppnått ett endaste mål.

Från början var allt så svart, så mörkt, så tungt och så fruktansvärt litet och skört. Men jag har kämpat, vägrat och spjärnat emot. Allt för att nå en gnutta ljus och hitta färgen igen. Jag räds att den avtar om jag tappar målet, medvetenheten, riktningen och värdet av färden.
Ansträngningen får inte förlora kraft.

Min största rädsla är att somna in och inte hitta fram. Att allt jag sa var lögner och allt jag var, var feghet och distans. Att löftena jag gav mig var ett sätt att skjuta upp och tvinga bort det jag ville ha och behövde.
Ja, jag ska, men kan lika gärna börja imorgon. Glöm det! Vi lever ju här och nu eller hur. Vill inte vara rädd, vill inte vakna efter ännu en dag av ingenting. Vad är det värt om jag inte blir det bästa jag kan bli.

När jag står där vid slutet och tittar ner i evigheten så vill jag inte känna sorg





Jag vill vara nöjd