Hudhunger och nattsmygare
Ensamhet, mörker och desperation.
För att finna hoppet och botet mot denna denna kylans, mörkrets och politikens depression, så ska jag måla en tavla.
Det blir nog en bra sak.
En distraktion. Ett syfte. Ett litet, litet mål.
Ett litet varsel om att annat finns att vänta.

Sitter inomhus med vantar och kan inte riktigt fokusera. Jag har så ont i fingrarna av kylan att jag känner mer ben än hud.
Antingen ljuger min termometer för mig. Du ondskefulla ting!
Eller så har min kropp blivit plötsligt otålig och vek. Aldrig frusit så mycket inomhus som denna vinter, och då har den ändå hittills varit varmare än brukligt.
Jag som brukade vara en sån viking.

En sån som gick ut i linne, slog mig på bröstet, kramade en lyktstolpe och log åt stjärnorna i natten. Precis sån. Var jag.
Nu huttrar jag. Lider och önskar.

Du känner dig lite ensam sa du till mig ikväll. Det gör jag med. Verkligen.
Det är vi nog alla just nu.
Hoppas någonstans att jag kan mota bort din ensamhet. Om än något. För en stund.
Lite mänsklig kontakt. Lite närhet. Lite vilja.
Lider av oxytocinbrist så det river i mig.
Du nämnde D-vitamin. Jag svarade, sorg.

En blick. En delad tanke. En kram. Det vore mysigt.
Hopp om att allt kommer ordna sig, med världen, med oss. Det vore bra.
Verkligen få veta att skeppet som håller på att sjunka kan plåstras om.
Att skutan kommer nå land. Att kompassen faktiskt visar rätt. Eller kommer igen, när den väl slutat snurra.

För att inte prata om kartan med de svedda kanterna. Den som är menad att visa vägen hem. Den som jag var så glad åt att jag funnit. Redan från början. Så tidigt i livets skede.
Nu är den skör,bränd, frusen och vag. Täckt av tusen och åter tusen kristaller av den renaste is.
Jag vill vägra att tappa den ner i det svarta bottenlösa havet. Jag behöver den. Vi behöver den.
Men så stelfrusna som mina fingrar är just nu så är det nog ändå ingen risk.

Se där!
Kylan medförde lite hopp ändå. Trots allt.





I fjärran brinner moskéerna, medans snön faller tungt över de hemlösas tältläger. Städerna affischeras under natten, med hat, mot alla dem som inget har
och lasersikten tänds.


Den enda julklapp jag har att ge, är att berätta det här.
Jag finns.
Liksom du.
Och vi är många.