Ja det har gått lite tid, varit en del väntan.
Men drömmen är inte att förglömma även om det direkta värdet kan åsidoses. Det är rostiga pariserhjul som rullar över hav. Kinesiska murar byggda av murknande trä.
En kamera dokumenterar en känsla av förlust.

Utanför periferin finns det bländande vitt,
ett naggande sken.
Är det det som är det oskrivna bladet?
Är det minnet som förråder mig?
Eller kanske det skänker mig hopp?
Hopp om en ny chans, utan minnena av alla dessa spöken, som alltid viskat mina namn. För vem kan se ett lakan med utskuren blick, i en värld som enbart består av vitt?

Jag tänker fatta pennan än en gång

och skriva mig själv lite bättre




Jag är en lyrisk gudomlighet och en demon utan tanke
Ellen bara ett litet vettskrämt barn, inför livets rasande storm