Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Något har hänt..

Idag gick min insida sönder.
Som lösa fladdrande fragment som tappat varandras händer. Likt migränens synrubbningar, har det drabbat hela mitt innersta väsen och ingenting håller längre ihop. Det trygga fotfästet jag alltid haft är nu bara tomrum. Mörker. Ett stup.
Mina minnen känns inte längre äkta, inte trygga, inte sanna. Jag famlar efter deras ersättare, något att sätta ord på, något att namnge. Men det finns ingenting att luta sig mot. Jag minns samtal om det som skett som jag nu plötsligt inte längre tror på, och inte ens samtalen känns äkta, fast jag ännu hör ekot av de borttynande rösterna.

Även minnen av trauma kan vara en trygghet. De är en del av mig. En del av min bas. Den grund jag står på. Den väg som trampats. Mitt trasiga förflutna har varit det som gett mig styrka, insikter, hopp och glädje. Alla hinder jag överkommit, alla omöjliga odds.
Men om inget av någonting, någonsin har hänt, vem är då jag?
Vad gör jag nu?

Förmodligen är detta bara stundande tvivel på en existentiell nivå.

Har ofta tvivlat på mycket. På mig själv, på den jag är, på den jag kommer bli och den styrka jag annars litar på. Tvivlat på andra runt mig, deras välvilliga ord och vänliga blickar. Deras intentioner. På världen i stort och dess oändliga cykler åt alla håll.
Men jag har aldrig, aldrig, aldrig tvivlat på det som hänt. Inte en millimeter av det.
Våldet, hoten, flykten. Den annalkande katastrofen som följde. Rättegången som blev en symfoni. Ett crescendo genom de mörka åren.

Men idag hände det.
Ett kugghjul brast.

Det kanske har nötts ner för länge. Vad vet jag.



Jag minns fortfarande ljudet av en ung kropp som flyger ut ur en rusande bil och tumlar runt i singelgrus. Jag minns smärtan och mörkret som följer. Jag minns ropen och skriken och springande fötter. Jag minns hånflinet och talet om döden innan gaspedalen trycks ner.
Jag minns den hårda handen mot mitt bröst som håller mig i ett järngrepp och jag minns tankarna och insikten. "Nu dör jag."
Jag minns att jag undrade vem det var som skrek och jag minns att det var jag. Sen blev allt svart.


Men idag har någonting hänt. Jag har börjat tvivla på om den där pojken är jag. Om det någonsin var jag. Och vilket barn ska fylla i tomrummet efter att inkräktaren knuffats bort?


Hur vet man om ens minnen är sanna? Vad kan man egentligen lita på om man inte ens kan lita på dem?


Jag vill kunna tro på att jag är jag.
Hoppas morgondagen sopar den här upplevelsen under mattan och döljer den med det diffusa skimmer som morgonen oftast sänker likt en slöja över nattens drömmar.




Övriga genrer av orcus vir
Läst 238 gånger
Publicerad 2015-02-19 22:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

orcus vir
orcus vir