Så här var det: jag hade fått ett litet sladdbarn på gamla dar, ett Kärleksbarn. Vi kallade henne Kärleken, gamlamormor och jag, eftersom hon var så rund och älsklig. Någon fader fanns inte på tapeten, de stora barnen var utflugna och mormor var oftast på jobbet liksom jag, så det blev gamlamormor som fick ta det huvudsakliga ansvaret för barnet, fast hon redan var Död, Begraven och Återuppstigen.

När jag kom hem efter musikmässan sent på kvällen såg gamlamormor faktiskt lite sliten ut. Det var ju när allt kom omkring inte så konstigt, hon var ju i alla fall över hundra år gammal. Det stålgrå håret hade vitnat på sina ställen, och verkade tunnare än förut. Köksbänken var översållad av använda tussar av hushållpapper och gammal disk.

Kärleken satt på köksgolvet och slafsade i sig vattenmelon. Hon räckte mig en stor klyfta av en jättegrapefrukt och gav mig ett ömt leende.

- Menar du att jag ska pressa saft åt dockan? undrade jag.

Dockan satt i hörnet och teg. Hon var lika stor som Kärleken och hade samma runda mage, fast den var av plast.

- Dockan har blivit lite fet, tycker jag?

Kärleksbarnet nickade ivrigt och förklarade att det var hon själv som ville ha saften.

- Kan du mecka? undrade hon.

Jag tog citrusfrukten och gick för att leta efter en glasskål i köksskåpet. Citruspressen var försvunnen sedan länge och skulle för övrigt inte ha matchat klyftans form. Mixern var död, så jag fick väl använda fingrarna.

Då upptäckte jag att gamlamormor stod framåtlutad mot diskbänken, alldeles  vit i ansiktet. Hon viskade något om att hon inte orkade mer, och så föll hon framstupa på golvet. Skulle hon dö igen? Rent logiskt var det väl inte möjligt. Jag lyfte upp tanten och släpade henne till gästsängen, medan jag förklarde att jag också kände mig trött efter arbetsdagen och behövde vila.

- Städa upp på köksbänken först bara, snälla barn, viskade gamlamormor och föll i koma.

Jag röjde undan den värsta bråten i köket, pressade saft till Kärleken och stapplade mot min egen säng. Barnet kom stultande efter, förklarade hur mycket hon älskade gamlamormor, och sög sig fast vid min hals för en tupplur.

- Det var länge sen jag fick sova med dig, mamma, viskade Kärleken ömt innan hon somnade, fortfarande med läpparna mot min hals.